Imorgon onsdag hörs Aminatas röst i Svensk radio! Vetenskapsradion har gjort en intervju med vår sjuksköterska och ett inslag sänds i P1 kl:
06:34
07:36
08:39

En kortare version sänds troligtvis i Ekot under eftermiddagen.

I Sierra Leone finns verkliga hjältar bland de många lokala sjuksköterskor som funnits med i kampen mot Ebola sedan starten av utbrottet. En av dem är 3-barnsmamman Aminata Mansray. Under flera år har hon arbetat som sjuksköterska vid landets sjukhus och hälsokliniker. De lokala sjuksköterskornas röst blir sällan hörd i de reportage vi hittills fått ta del. Välkommen att ta del av hennes berättelse.

”Ebolan har gjort att vi nu tvingas arbeta med helt andra metoder än normalt. Utanför entrén till vår klinik finns en gränsmarkering. Alla patienter som kommer måste börja med att på avstånd berätta om sina symptom. Om misstanke finns om ebola hänvisar vi till en särskild väntplats, där dessa patienter får vänta innan personal från ett så kallat ”ebolateam” kommer för avfärd till landets särskilda isoleringsenheter. Bedömningen är svår att göra, men vi måste göra allt vi kan för att förhindra smittspridning.

Vi arbetar inte längre i våra blåa sjuksköterskeuniformer. Istället bär vi dubbla bomullsoveraller och över dessa ett plastskydd. På fötterna sätter vi plastskydd och på händerna bär vi gummihandskar. Vi är tillsagda att bränna overallerna efter varje patient, men antalet overaller som vi fått tilldelade räcker inte till. Jag tar med mig egna hemifrån, och delar också med mig till mina kollegor. Det gäller att vi som är kvar på våra poster, stöttar varandra. Många sjuksköterskor har slutat. Några av rädsla för att själva bli smittade, andra har blivit förbjudna av sina män att gå till arbetet. Flera har också fått sina hyreskontrakt uppsagda av hyresvärdar. Dessa törs inte riskera att ha en sjuksköterska som hyresgäst, ifall hon skulle ta smittan med hem. Det är mest vanligt ute på landsbygden. Jag tycker det är så sorgligt. Människorna där förlorar sin möjlighet att få vård och sjuksköterskorna blir utan bostad.

Redan nu har över 100 av mina kollegor dött på grund av att de blivit smittade. Jag sörjer med dem och deras familjer. Själv har jag bestämt mig. Jag kommer fortsätta mitt arbete på kliniken tills detta är över. På mornarna försöker vi hålla modet uppe och säger med ett leende till varandra ”Time to fight and struggle”. Vi fortsätter förlösa barn och lägga förband – livet går ju vidare även om det ibland känns märkligt.

Myndigheterna har utlovat kompensation för vårt arbete men någon sådan har vi ännu inte sett till. I onsdags beslutade vi oss för att strejka under en dag för att visa vårt missnöje. Det blev en kort strejk. Presidenten vädjade till oss via radio att återgå till vårt arbete, och vi valde att följa hans uppmaning. Vi vet ju att vår insats behövs. Varje dag insjuknar allt fler, och vi måste alla hjälpas åt i denna tragedi som drabbat oss och våra grannländer.

Mitt i detta ser jag att det händer positiva saker. Nu märks det att internationella team börjar komma in i landet och jag hoppas att de snart är redo att ta emot patienter. Vi har också fått fler ambulanser. Tidigare hade vi bara ett 40-tal, men nu talas det om att fler snart kan vara i bruk. Det behövs. I dag tar det alldeles för lång tid att hämta in sjuka och döda. Förra veckan när jag kom från arbetet så föll en kvinna ihop, mitt på gatan i Portee. Hon dog där, och min bedömning var att hon drabbats av ebola. Människor runt omkring gjorde som vi tränat dem att göra – sprang därifrån och ställde på sig på långt avstånd. Jag larmade och så fick vi invänta ambulansen. När kroppen forslats undan kom ”kloringruppen”. De sprutade koncentrerad klorin på marken och över ett stort område för att vi skulle kunna vara på säkra sidan.

Utanför alla hus står små enkla byttor, där familjer tvättar sina händer med tvål och vatten. Här i Portee har så gott som alla nu förstått att Ebola är en verklig sjukdom, inte något påhitt. De vet att de inte ska röra döda kroppar och de vet att de måste hålla sig på avstånd när någon dör ute på gatan eller där hemma.

Det vi nu måste göra är att se till att människor får tillgång till tvål och klorin. Fortfarande är flera misstänksamma mot de tvålar som ibland kommer med leverans från landets hälsomyndigheter. De påstår att tvålarna är fyllda med farligt medel som kan skada hälsan. Många har heller inte möjlighet att köpa de hinkar som klorinet kan förvaras i. Än finns mycket vi måste göra för att utbilda, stötta och informera människor.

Mammor håller sina barn tätt intill sig och håller dem under ständig uppsikt. Inga barn får vara ute och leka, de flesta väljer att sitta med barnen inomhus eller alldeles utanför sitt hem. För barnen är detta förstås en konstig situation, men jag tror de förstår. Det kommer en framtid när de åter får leka och när vi kan ta emot våra patienter på ett mer välkomnande sätt än idag.

Jag har valt att tro att det snart vänder. Jag måste tro att det är så.”

Berättat över telefon onsdagen den 15 oktober 2014 för Lotta Elf/ Vänföreningen Portee

Läs artikeln på SvD!

http://www.svd.se/kultur/torka-alltid-tarar-med-dubbla-handskar_4000077.svd

I vanliga fall får skolbarnen vid vår skola i Portee äta skollunch 4 dagar i veckan. Ebolaviruset har tvingat myndigheterna att stänga ner landets alla skolor, en situation som nu varat i över en månad. Vi vet sedan tidigare att skolluncherna är av stor betydelse för barnens hälsa.

Tack vare alla er som bidragit med gåvor kan över 400 barnfamiljer i morgon få hämta ett matpaket bestående av 25 kg ris/elev. De pengar som kommit in har inte bara räckt till mat. Vi köper nu också in hinkar, tvålar och klorin. Detta behövs för att förhindra att ebolaviruset får fäste i byn. Att tvätta händerna med tvål och desinficera med klorin är rekommendationer från hälsomyndigheterna.

Vår samarbetsorganisation ser också till att informationsmaterial kring det preventiva arbetet sprids i byn. Delar av undervisningsmaterialet kan du själv ta del av genom att använda länken.

https://www.internationalsos.com/assets/ebola_education/IntlSOS_Ebola_Poster_19Sept2014_ENGLISH.pdf

Medan grannlandet Guinea nu rapporterar ett minskat antal smittade, visar rapporterna från Sierra Leone att utvecklingen fortfarande inte är under kontroll. Bara de tre senaste dagarna har över 100 nya fall konstaterats. WHO rapporterar att det totala antalet smittade i landet nu uppgår till 2 179 fall.

Det har bara gått en dryg vecka sedan befolkningen i Sierra Leone tvingades stanna hemma under tre dagar av ”lock down, vilket innebar att ingen fick lämna sin hemby. I dag kommer rapporter som berättar att människor från Portee med omnejd befarar ännu en ”lock-down” inom kort.

Två områden uppges vara aktuella, varav Western Area, där Portee är beläget är ett av dessa. Rykten uppger att det denna gång ska handla om ett längre förbud, kanske så långt som en vecka. Mr Mansaray berättar för oss över telefon att förbudet troligen kommer annonseras nattetid.

”Myndigheterna har noterat att människor snabbt lämnar sina hembyar när beslut om en isolering av byn ska ske. Om beslutet genomförs nattetid när människor sover så hinner vakter/militärer dit för att inta sina vaktpositioner och omringa området innan en ny dag gryr.

Människor försöker nu hamstra så mycket mat som bara är möjligt, fortsätter Mr Mansaray. Tillgång till vatten kommer finnas, då alla offentliga brunnar i byn hålls öppna. De boende kommer troligen tillåtas att röra sig fritt inom byn, men får inte passera in till nästa by, ej heller passera den stora vägen vilken förbinder Portee med ”Upper Portee” där den lokala marknaden finns.”

Myndigheterna bedömde det tidigare utegångsförbudet som lyckat, då flera fall av smittade och döda kunde hittas, vilket stoppade fortsatt smittspridning från dessa. Siffran över antal smittade och döda fortsätter dessvärre att stiga och än är läget långt ifrån kontrollerat. Särskilda transportleder har upprättats mellan geografiska distrikt i landet och trafik tillåts endast passera mellan kl 9-17.

Vänföreningen Portee fortsätter stå i daglig kontakt med vår samarbetsorganisation i Sierra Leone och återkommer med ytterligare information inom kort.

Tre dagar av utegångsförbud är till ända i Sierra Leone. Det har varit dagar som sett olika ut för olika människor…

I Portee rådde trots allt ett visst lugn under dagarna, rapporterar vår koordinatör, Mr Mansaray.
– Människor som hade en bostad, valde att stanna inomhus i väntan på att representanter från hälsomyndigheterna skulle komma för ett kontrollbesök.

Under dag 2 uppstod tillfällig oro då en sjuk kvinna från en annan by tog sin in i Portee på flykt undan hälsomyndigheterna. Hon flydde sin hemby av rädsla för att bli tillfångatagen, då hennes symptom liknande ebolavirusets. Myndigheterna fann henne dock snabbt och hon sattes i omedelbar karantän i väntan på besked om hennes sjukdom.

-Svårast har det varit för gatubarnen, de som bor uppe vid den stora vägen, i olika skrymslen. Gatubarnen livnär sig på rester från de matförsäljare som vanligtvis står vid vägen men nu när gatorna gapat tomma har ingen mat funnits att tillgå.
– Jag har haft ett särskilt ”pass” som gett mig tillåtelse att gå upp till stora vägen i by, berättar Mr Mansaray. Idag, den sista dagen, tog jag med lite av den mat vi hade hemma, så att barnen fick något att äta. De har haft det extra svårt dessa dagar, och militären berättade att det förekommit en hel del bråk mellan de olika gatubarnen.

Mr Mansaray fortsätter berätta:
– En kvinna avled i går. Hon har varit sjuk en längre tid och ingen i byn tror att det var av ebolaviruset hon dog, Trots detta blev hon hämtad av ett särskilt hälsoteam, iklädda de vita skyddsdräkter som ”begravningsteamen” har på sig. Alla som avlider nu, ska enligt uppgift bli hämtade av detta särskilda team och förda till särskilda platser där prover kan tas.

När detta rapporteras (21 september 21.00) har de boende i Portee inte nåtts av information om vad som händer i morgon.
– Jag hoppas vi får gå ut som vanligt, säger Mr Mansaray. Många behöver hämta friskt vatten och för många är också maten slut.

Inför det utegångsförbud som snart påbörjas i landet, har Vänföreningen Portee i samarbete med sin lokala samarbetsorganisation i Sierra Leone inhandlat över 3 ton ris som nu levererats till skolan i Portee. Detta i syfte att underlätta för familjer i området att ge mat till barnen under den kommande perioden av utegångsförbud som väntar.

Som vi rapporterat tidigare har en majoritet av familjer i Portee ingen möjlighet att spara undan pengar för större inköp och oron för hur barnen ska klara att gå utan mat i flera dagar har varit stor. Ris-säckarna som är på 20 kg vardera, kommer delas ut till skolbarnens familjer och skolans lärare. Det är våra svenska skolfaddrar som gjort denna konkreta insats möjligt.

Ytterligare en läkare, en kvinna stationerad i Freetown, avled i söndags efter att ha blivit smittad av ebolaviruset under sitt arbete. Detta är den fjärde läkaren som dött i landet på grund av viruset.

I övrigt rapporteras att ett sjukvårdsteam bestående av 165 personer från Kuba kommer installera sig i landet för att medverka i bekämpningen mot ebolaviruset. Teamet beräknas vara på plats inom 6 veckor.

Vänföreningen Portees koordinatör Mr Alieu Mansaray på plats i Sierra Leone berättar:

” Läget känns allt mer pressat. Matpriserna skjuter i höjden och nu börjar många prata om att det kanske blir svårt att få tag på ris framöver. De som har pengar köper på sig större mängder men de allra flesta saknar ju den möjligheten. Igår (6 september) fick vi på morgonens nyheter höra att det införs utegångsförbud från och med den 18 september. Troligen kommer detta gälla under fem dagar. Brunnarna i Portee kommer hållas öppna så att familjer kan bunkra upp med vatten. Svårast blir det dock att se till att det finns tillräckligt med mat. De allra flesta i Portee använder sin dagsinkomst för inköp av mat och här finns ingen möjlighet att spara undan pengar för att kunna göra större inköp. Vi hoppas få mer information om utegångsförbudet inom kort.

Gatorna är nästan tomma. Alla jag talat med är rädda för att åka någonstans. Från Freetown till Road 91 (en sträcka på ca 8 mil – Vf Portees anmärkning) finns nu sex ”checkpoints” och alla kontrolleras mycket noga. Vi hälsar inte längre på varandra som tidigare. Här, där vi ju tar i hand med alla våra vänner, måste vi nu tänka om och hälsa utan att vidröra varandra.

Många unga uppger att de inte längre törs hålla om sin partner, av rädsla för att t ex svett ska föra en smitta vidare.

Samtidigt talar vi mycket om att inte låta oss förlamas av rädsla. Vi ber till Gud att detta snart ska vara över och försöker så gott vi kan leva våra liv på det sätt vi är vana vid.”

De som har råd bunkrar upp med matvaror för att göra sig beredda.

Mr Mansaray, vår koordinatör på plats och den som är ytterst ansvarig för informationskampanjen berättar att när gruppen under sin kampanj kom fram till byarna och vecklade ut banderoller med text och budskap om ebola så var den första reaktionen hos människor att springa därifrån. Gruppen fick därför börja med att gå från hus till hus, försiktigt närma sig de boende och därefter inbjuda människor att komma och titta på den pjäs som gruppens ungdomar övat in. Med viss misstänksamhet lyckades man övertyga människor om att inget farligt skulle hända och allt fler människor valde att ansluta sig för att ta del av pjäsen.

Efteråt kom många frågor och de är helt klart så att många människor bär på en stark rädsla för allt som förknippas med ebolavirus. Många tror att de ska kidnappas för att sedan användas i olika experiment, andra har gett uttryck för att de misstänker att det handlar om att djävulen ska flytta in i kroppen om man lyssnar på informationen.

Vi som har haft förmånen att få arbeta på plats med denna grupp vet att de har en alldeles unik känsla för hur man bäst ska möta människor med budskap som ibland är mycket svåra att diskutera. Därför blev resultatet till slut gott i de nio byar som gruppen hann med att besöka. Budskapet gick fram och ”Future of Sierra Leone” har nu fått många förfrågningar om möjligheten till ny kampanj i de byar som inte nåddes denna gång.

Vi i styrelsen tittar som bäst på hur detta skulle kunna organiseras. Naturligtvis känns det fortfarande oerhört viktigt att kunskapen om ebolaviruset når ut till så många människor som möjligt, än mer viktigt nu när det rapporteras blivit svårare att rekrytera personal till de internationella hjälporganisationerna.

Bilder från kampanjen: