I Sierra Leone finns verkliga hjältar bland de många lokala sjuksköterskor som funnits med i kampen mot Ebola sedan starten av utbrottet. En av dem är 3-barnsmamman Aminata Mansray. Under flera år har hon arbetat som sjuksköterska vid landets sjukhus och hälsokliniker. De lokala sjuksköterskornas röst blir sällan hörd i de reportage vi hittills fått ta del. Välkommen att ta del av hennes berättelse.
”Ebolan har gjort att vi nu tvingas arbeta med helt andra metoder än normalt. Utanför entrén till vår klinik finns en gränsmarkering. Alla patienter som kommer måste börja med att på avstånd berätta om sina symptom. Om misstanke finns om ebola hänvisar vi till en särskild väntplats, där dessa patienter får vänta innan personal från ett så kallat ”ebolateam” kommer för avfärd till landets särskilda isoleringsenheter. Bedömningen är svår att göra, men vi måste göra allt vi kan för att förhindra smittspridning.
Vi arbetar inte längre i våra blåa sjuksköterskeuniformer. Istället bär vi dubbla bomullsoveraller och över dessa ett plastskydd. På fötterna sätter vi plastskydd och på händerna bär vi gummihandskar. Vi är tillsagda att bränna overallerna efter varje patient, men antalet overaller som vi fått tilldelade räcker inte till. Jag tar med mig egna hemifrån, och delar också med mig till mina kollegor. Det gäller att vi som är kvar på våra poster, stöttar varandra. Många sjuksköterskor har slutat. Några av rädsla för att själva bli smittade, andra har blivit förbjudna av sina män att gå till arbetet. Flera har också fått sina hyreskontrakt uppsagda av hyresvärdar. Dessa törs inte riskera att ha en sjuksköterska som hyresgäst, ifall hon skulle ta smittan med hem. Det är mest vanligt ute på landsbygden. Jag tycker det är så sorgligt. Människorna där förlorar sin möjlighet att få vård och sjuksköterskorna blir utan bostad.
Redan nu har över 100 av mina kollegor dött på grund av att de blivit smittade. Jag sörjer med dem och deras familjer. Själv har jag bestämt mig. Jag kommer fortsätta mitt arbete på kliniken tills detta är över. På mornarna försöker vi hålla modet uppe och säger med ett leende till varandra ”Time to fight and struggle”. Vi fortsätter förlösa barn och lägga förband – livet går ju vidare även om det ibland känns märkligt.
Myndigheterna har utlovat kompensation för vårt arbete men någon sådan har vi ännu inte sett till. I onsdags beslutade vi oss för att strejka under en dag för att visa vårt missnöje. Det blev en kort strejk. Presidenten vädjade till oss via radio att återgå till vårt arbete, och vi valde att följa hans uppmaning. Vi vet ju att vår insats behövs. Varje dag insjuknar allt fler, och vi måste alla hjälpas åt i denna tragedi som drabbat oss och våra grannländer.
Mitt i detta ser jag att det händer positiva saker. Nu märks det att internationella team börjar komma in i landet och jag hoppas att de snart är redo att ta emot patienter. Vi har också fått fler ambulanser. Tidigare hade vi bara ett 40-tal, men nu talas det om att fler snart kan vara i bruk. Det behövs. I dag tar det alldeles för lång tid att hämta in sjuka och döda. Förra veckan när jag kom från arbetet så föll en kvinna ihop, mitt på gatan i Portee. Hon dog där, och min bedömning var att hon drabbats av ebola. Människor runt omkring gjorde som vi tränat dem att göra – sprang därifrån och ställde på sig på långt avstånd. Jag larmade och så fick vi invänta ambulansen. När kroppen forslats undan kom ”kloringruppen”. De sprutade koncentrerad klorin på marken och över ett stort område för att vi skulle kunna vara på säkra sidan.
Utanför alla hus står små enkla byttor, där familjer tvättar sina händer med tvål och vatten. Här i Portee har så gott som alla nu förstått att Ebola är en verklig sjukdom, inte något påhitt. De vet att de inte ska röra döda kroppar och de vet att de måste hålla sig på avstånd när någon dör ute på gatan eller där hemma.
Det vi nu måste göra är att se till att människor får tillgång till tvål och klorin. Fortfarande är flera misstänksamma mot de tvålar som ibland kommer med leverans från landets hälsomyndigheter. De påstår att tvålarna är fyllda med farligt medel som kan skada hälsan. Många har heller inte möjlighet att köpa de hinkar som klorinet kan förvaras i. Än finns mycket vi måste göra för att utbilda, stötta och informera människor.
Mammor håller sina barn tätt intill sig och håller dem under ständig uppsikt. Inga barn får vara ute och leka, de flesta väljer att sitta med barnen inomhus eller alldeles utanför sitt hem. För barnen är detta förstås en konstig situation, men jag tror de förstår. Det kommer en framtid när de åter får leka och när vi kan ta emot våra patienter på ett mer välkomnande sätt än idag.
Jag har valt att tro att det snart vänder. Jag måste tro att det är så.”
Berättat över telefon onsdagen den 15 oktober 2014 för Lotta Elf/ Vänföreningen Portee