M är 8 år när en kvinnlig släkting kommer till byn uppe i provinsen där M lever med sin mor och far.
Med löfte om skolgång vinkade hennes föräldrar farväl till henne, tacksamma för den hjälp som erbjöds.
Någon skolgång fanns dock aldrig planerad.
Istället använde släktingen M som barnflicka och piga under gräsliga förhållanden.
Varje dag såg hon barn på väg till vår skola i Portee. Ståendes på samma plats, dag ut och dag in såg hon skolbarnen passera i sina gula skoluniformer.
Skolans dåvarande rektor såg henne till slut.
En dag följde han efter henne hem. Han såg vad hon användes till och blev upprörd.
Varje barn har rätt till skolgång, den rättigheten var han beredd att slåss för!
Efter många möten gick den kvinnliga släktingen till slut med på att M skulle få börja gå i vår skola.
M kunde dessvärre ingen engelska och talade ett annat stamspråk än det som talas i området.
En av skolans lärare, som talade samma språk som M fick ansvaret att försöka slussa in henne i skolans värld.
Vi träffade M första gången när hon gått i skolan ett år.
Vi såg en liten tös som alltid kom först till skolan och som tycktes ta varje tillfälle i akt att få lära sig nya saker. Engelskan var knackig men gick stadigt framåt.
Hon skrevs in i fadderprogrammet, fullföljde sin skolgång och avslutade i somras klass 9 med godkända resultat.
Av nuvarande rektor Cathrine får vi veta att den kvinnliga släktingen nyligen lämnat Portee troligtvis för arbete i annat land. Hon for utan att berätta.
Nu står M, 17 år gammal med ansvaret för barnen och hemmet.
Hon kokar ”risdryck” som hon säljer och lyckas varje dag få ihop några Leones så barnen kan få mat.
Det hon helst av allt vill göra, studera vidare på gymnasiet, är dock en omöjlighet för henne.
Vi fattar beslutet att ge henne fortsatt stöd. Hon har kämpat så hårt under alla dessa år och måste ges en möjlighet att utvecklas vidare.
Barnen som M nu måste ansvara för kommer passas av grannar de timmar M går i skolan.
Skolavgiften kommer betalas direkt till gymnasieskolan och redan nästa vecka får hon förverkliga sin dröm om fortsatta studier.
När M får beskedet brister det för henne. Tårarna faller ner på hennes hårt knutna händer.
Vi gråter också men det är sanna glädjetårar över att det ibland inte behövs mer än stöd för skolgång för att förändra en ung människas liv.
