Sveriges Radio fortsätter rapportera om läget i Portee. I morgon onsdag bygger inslaget på en intervju gjord med Lotta Elf, aktiv styrelsemedlem i Vänföreningen Portee.
Inslaget kommer handla om den svåra situation som familjen Mansaray och andra eboladrabbade familjer befinner sig i.
Lyssna gärna på inslaget som sänds i Vetenskapsradio P1 i morgon kl 6.34 och 8.36. Eventuellt också kl. 7.36.
För dig som inte hinner lyssna så kommer en länk att läggas ut lite senare.
Under veckan som gått har det besked kommit som vi fruktat allra mest. Ebolaviruset har spridit sig till Portee och konstaterats vara dödsorsak hos nyligen avlidna.
Nära och kära till oss har drabbats, grymt och skoningslöst. Hushåll sätts nu under karantän, en av myndigheterna övervakad isolering som kommer pågå under ca 3 veckor.
Av respekt till drabbade familjer i området, och av säkerhetsskäl för dessa, kommer vår rapportering om utvecklingen endast göras i generella ordalag på vår hemsida och Facebook . Medlemmar i vår förening kommer istället få ett extra nyhetsblad utsänt via e-post.
I Vänföreningen Portee fokuseras nu vårt stöd till att gälla de som blivit direkt drabbade och de som stått i nära kontakt med insjuknade.
“Mr Mansaray is taken away from us”. Med de orden nåddes vi igår eftermiddag av ytterligare ett sorgebud från Sierra Leone. Vår älskade Mr Alieu Mansaray har avlidit.
Mr Mansaray grundare av vår skola i Portee och skapare av vår samarbetsorganisation ”Future of Sierra Leone”, avled sent i går eftermiddag. Bara en dryg vecka efter det att han själv förlorat sin hustru, insjuknade han själv i vad som hittills från sjukhuset angetts vara högt blodtryck i samband med diabetes.
Uppgifterna är än så länge knapphändiga. Mr Mansaray togs till en hälsoklinik under onsdagen där medicin skrevs ut. Under torsdagen blev han allt svagare och hans bror förde honom till sjukhuset, vid vilket han las in. Senare samma dag orkade hans kropp inte längre.
När Mr Mansaray för en kort tid sedan förlorade sin hustru Aminata skrev vi att Portee förlorat sin ängel. Nu har människorna i Portee också förlorat sin viktigaste fadersfigur, ledare och visionär, mannen som drevs av en övertygelse om att ingenting var omöjligt och som var villig att viga sitt liv åt de människor i Sierra Leone som bäst behövde stöd.
Våra tankar går främst till familjens Mansarays tre döttrar, som på kort tid förlorat både sin mamma och pappa samt till övriga familj- och släktmedlemmar som med stor oro och förtvivlan nu måste klara sig utan sina älskade.
Under kvällen och natten har vi stått i kontakt med resterande familjemedlemmar i Portee, en kontakt som fortsätter under dagen.
Aminatas bortgång gjorde att tiden kom att stå stilla för en stund. Vi i Vänföreningen Portee ställde oss frågan hur vi på bästa sätt nu skulle gå vidare med vårt arbete för barnen i Sierra Leone.
Det blev våra vänner i Portee som guidade oss i frågan. För dem är det en självklarhet att arbetet måste fortsätta. Ebolaviruset tar inte paus, obönhörligen skördar viruset fler offer och alla aktiviteter som kan bidra till minskad spridning måste ges möjlighet att genomföras. Vi fortsätter därför vår insamling för att möjliggöra inköp av preventivt material för att förhindra ebolavirusets spridning. Tack alla ni som bidragit!
Glädje och sorg går ofta hand i hand. I veckan kom också positiva nyheter från Portee. Tre av våra lärare vid skolan har äntligen blivit godkända av utbildningsministeriet vid landet. Efter sju års kämpande(!) får de nu ut de löner som de så länge varit värda att få kvittera ut. Vi lyckönskar dem och hoppas att ytterligare lärare vid skolan snart kan nå samma erkännande.
I provinsen Sanda, där vi för ett antal år sedan startade ett djurhållningsprojekt, har fyra nya kalvar fötts under veckan. Insatsen startade i syfte att skapa ett projekt som kunde generera ekonomisk vinst och ägs sedan två år helt av vår samarbetsorganisation ”Future of Sierra Leone”. Vinsten investeras i framtida utvecklingsprojekt och vi kan nu med glädje konstatera att insatsen mer än väl nått de uppsatta målen.
Det är med stor smärta och sorg vi tvingas informera om att vi tidigt i lördags morse nåddes av sorgebud från vår koordinator Mr Mansaray i Portee. Hans älskade hustru, vår finaste sjuksköterska och vän Aminata har avlidit.
Aminata insjuknade hastigt under torsdagen och fördes till en klinik för provtagning. De olika proverna visade på tyfoid och malaria. Medicin skrevs ut och familjen återvände hem.
På natten blev hon snabbt sämre och hennes man, Mr Mansaray förde henne tidigt på fredagens morgon till sjukhuset i Freetown där hon blev inlagd. Vi hade telefonkontakt under fredagskvällen och Mr Mansaray berättade då att Aminata fick syrgas, då hon var mycket, mycket svag. Tidigt på lördagsmorgonen orkade hennes kropp inte längre.
Människorna i Portee har förlorat en ängel och inga ord finns för att beskriva den sorg vi känner.
Våra tankar går nu till Mr Mansaray, deras tre döttrar samt till alla de barn och föräldrar i Portee som nu förlorat sin sjuksköterska och hjälte.
Vi vet att många av er som läser detta, personligen träffat Aminata under de resor vi gjort till Portee, alternativt följt rapporteringen om hennes arbete.
Du som önskar formulera en hälsning till familjen är välkommen att göra så genom att skicka din hälsning till vår e-post vfportee@gmail.com
De kondoleanser som kommer in kommer sättas samman i ett gemensamt dokument och sändas till familjen i Portee.
Under hela helgen har vår samarbetsorganisation ”Future of Sierra Leone”, på nytt rest runt bland avlägsna byar i provinserna för att informera om symptom på ebolavirus och hur människor bäst kan skydda sig. Med sig har man bland annat haft exempel på de hinkar som bäst används för klorinförvaring. Vid alla byar har minst en hink överlämnats och placerats på strategisk plats för bybor att använda.
– Denna resa var annorlunda än tidigare, berättar Mr Mansaray. Nu möter vi inte människor som ifrågasätter om ebolaviruset verkligen existerar, eller ej. Vid den förra informationskampanjen i augusti sprang människor bort från bussen när vi kom. Då fanns en rädsla över att vi kom med onda avsikter. Nu mötte oss människor istället med frågor kring hur de bäst kan skydda sig, vad de ska göra om någon i familjen får feber, hur de ska agera om någon i byn plötsligt faller ihop osv.
– Nu har vi inte bara berättat om vilka symptom som kan vara tecken på ebolavirus. Vi har också visat med det material vi hade med oss hur var och en bör göra för att hålla viruset borta, berättar en annan av deltagarna från gruppen. Det är viktigt att inte bara prata när vi besöker byarna, vi vill gärna visa rent konkret hur man bör gå tillväga för att alla ska förstå. Många människor har uttryckt sin tacksamhet över att få denna information.
Gruppen, som blivit uppdaterad av hälsomyndigheterna i landet, hade särskilt tillstånd att resa på vägarna. Bussen som de färdades i, var klädd med banderoller som visade att de var ett så kallat ”informationsteam”, ett krav för att de skulle kunna besöka de avlägsna byarna.
– Vi är lite trötta, men mycket, mycket nöjda med helgens arbete. Det känns oerhört värdefullt att på detta sätt få vara med och bidra med information till våra systrar och bröder!
Läget i Sierra Leone förblir mycket kritiskt. Allt fler människor drabbas av ebolavirus.
Nu behövs ytterligare stöd. Många har hört av sig och frågat hur de kan hjälpa till.
Vi påbörjar därför nu en insamling med följande två syften:
Efter förhandlingar direkt med fabriken i Freetown har vi lyckats mer än halvera det ursprungliga priset.
En hink för klorinlösning: 70 kr
70 kronor motsvarar en veckas inkomst för en familj i Portee. Få familjer har därför råd att köpa en hink för egna medel. Regelbunden tvättning av händer och material i klorin är en av de viktigaste åtgärderna i kampen mot ebolavirus. I Portee är behovet av hinkar för klorinförvaring stort.
Hinkarna som är försedda med en särskild tappkran fylls med klorin och vatten.
Varje matpaket innehåller:
12,5 kg ris 70 kr
4 liter olja 60 kr
5 kg lök 35 kr
Buljongtärningar 10 kr
S:a per matpaket: 175 kr
Många familjer står nu helt utan inkomst samtidigt som matpriserna i landet ständigt ökar.
Du som känner att du vill och kan bidra välkomnas att sätta in pengar på Vänföreningens Plusgirokonto 30 38 61-9. Märk inbetalningen ”Ebola”.Vi kommer att överföra alla medel som inkommer, helt utan mellanhänder. Den administrativa avgift som tas ut för banköverföringar bekostar vi själva.
Har du frågor om insamlingen är du välkommen att kontakta oss på:
vfportee@gmail.com
Imorgon onsdag hörs Aminatas röst i Svensk radio! Vetenskapsradion har gjort en intervju med vår sjuksköterska och ett inslag sänds i P1 kl:
06:34
07:36
08:39
En kortare version sänds troligtvis i Ekot under eftermiddagen.
I Sierra Leone finns verkliga hjältar bland de många lokala sjuksköterskor som funnits med i kampen mot Ebola sedan starten av utbrottet. En av dem är 3-barnsmamman Aminata Mansray. Under flera år har hon arbetat som sjuksköterska vid landets sjukhus och hälsokliniker. De lokala sjuksköterskornas röst blir sällan hörd i de reportage vi hittills fått ta del. Välkommen att ta del av hennes berättelse.
”Ebolan har gjort att vi nu tvingas arbeta med helt andra metoder än normalt. Utanför entrén till vår klinik finns en gränsmarkering. Alla patienter som kommer måste börja med att på avstånd berätta om sina symptom. Om misstanke finns om ebola hänvisar vi till en särskild väntplats, där dessa patienter får vänta innan personal från ett så kallat ”ebolateam” kommer för avfärd till landets särskilda isoleringsenheter. Bedömningen är svår att göra, men vi måste göra allt vi kan för att förhindra smittspridning.
Vi arbetar inte längre i våra blåa sjuksköterskeuniformer. Istället bär vi dubbla bomullsoveraller och över dessa ett plastskydd. På fötterna sätter vi plastskydd och på händerna bär vi gummihandskar. Vi är tillsagda att bränna overallerna efter varje patient, men antalet overaller som vi fått tilldelade räcker inte till. Jag tar med mig egna hemifrån, och delar också med mig till mina kollegor. Det gäller att vi som är kvar på våra poster, stöttar varandra. Många sjuksköterskor har slutat. Några av rädsla för att själva bli smittade, andra har blivit förbjudna av sina män att gå till arbetet. Flera har också fått sina hyreskontrakt uppsagda av hyresvärdar. Dessa törs inte riskera att ha en sjuksköterska som hyresgäst, ifall hon skulle ta smittan med hem. Det är mest vanligt ute på landsbygden. Jag tycker det är så sorgligt. Människorna där förlorar sin möjlighet att få vård och sjuksköterskorna blir utan bostad.
Redan nu har över 100 av mina kollegor dött på grund av att de blivit smittade. Jag sörjer med dem och deras familjer. Själv har jag bestämt mig. Jag kommer fortsätta mitt arbete på kliniken tills detta är över. På mornarna försöker vi hålla modet uppe och säger med ett leende till varandra ”Time to fight and struggle”. Vi fortsätter förlösa barn och lägga förband – livet går ju vidare även om det ibland känns märkligt.
Myndigheterna har utlovat kompensation för vårt arbete men någon sådan har vi ännu inte sett till. I onsdags beslutade vi oss för att strejka under en dag för att visa vårt missnöje. Det blev en kort strejk. Presidenten vädjade till oss via radio att återgå till vårt arbete, och vi valde att följa hans uppmaning. Vi vet ju att vår insats behövs. Varje dag insjuknar allt fler, och vi måste alla hjälpas åt i denna tragedi som drabbat oss och våra grannländer.
Mitt i detta ser jag att det händer positiva saker. Nu märks det att internationella team börjar komma in i landet och jag hoppas att de snart är redo att ta emot patienter. Vi har också fått fler ambulanser. Tidigare hade vi bara ett 40-tal, men nu talas det om att fler snart kan vara i bruk. Det behövs. I dag tar det alldeles för lång tid att hämta in sjuka och döda. Förra veckan när jag kom från arbetet så föll en kvinna ihop, mitt på gatan i Portee. Hon dog där, och min bedömning var att hon drabbats av ebola. Människor runt omkring gjorde som vi tränat dem att göra – sprang därifrån och ställde på sig på långt avstånd. Jag larmade och så fick vi invänta ambulansen. När kroppen forslats undan kom ”kloringruppen”. De sprutade koncentrerad klorin på marken och över ett stort område för att vi skulle kunna vara på säkra sidan.
Utanför alla hus står små enkla byttor, där familjer tvättar sina händer med tvål och vatten. Här i Portee har så gott som alla nu förstått att Ebola är en verklig sjukdom, inte något påhitt. De vet att de inte ska röra döda kroppar och de vet att de måste hålla sig på avstånd när någon dör ute på gatan eller där hemma.
Det vi nu måste göra är att se till att människor får tillgång till tvål och klorin. Fortfarande är flera misstänksamma mot de tvålar som ibland kommer med leverans från landets hälsomyndigheter. De påstår att tvålarna är fyllda med farligt medel som kan skada hälsan. Många har heller inte möjlighet att köpa de hinkar som klorinet kan förvaras i. Än finns mycket vi måste göra för att utbilda, stötta och informera människor.
Mammor håller sina barn tätt intill sig och håller dem under ständig uppsikt. Inga barn får vara ute och leka, de flesta väljer att sitta med barnen inomhus eller alldeles utanför sitt hem. För barnen är detta förstås en konstig situation, men jag tror de förstår. Det kommer en framtid när de åter får leka och när vi kan ta emot våra patienter på ett mer välkomnande sätt än idag.
Jag har valt att tro att det snart vänder. Jag måste tro att det är så.”
Berättat över telefon onsdagen den 15 oktober 2014 för Lotta Elf/ Vänföreningen Portee